Egentligen vet man väl inte förrän efteråt hur något i själva verket är.

Först i efterhand kan man lyfta blicken och se saker och ting i sitt rätta sammanhang. Hur som helst, visst lever vi nu i en omvälvande tid? Jag tänker inte direkt på det kommande valet eller händelserna i Ukraina, utan på internet och den digitalisering som sker i vårt samhälle. Förstår vi verkligen vad det innebär?

Den digitala ”revolutionen” innebär flera saker – en är att många får tillgång till all information som finns på nätet vilket bidrar till globaliseringen (förstår vi vad den innebär?). En annan konsekvens är ökad demokratisering då digitaliseringen flyttar makt och inflytande från de med alla resurser till användare, väljare, medarbetare – den lilla människan.

Internet och digitaliseringen förändrar förutsättningarna inte bara för enskilda människor utan även för företag och organisationer. Hur saker och ting har fungerat i samhället förändras nu, gamla affärsmodeller duger inte längre, hela branscher försvinner eller omvandlas.

Musikindustrin är ett exempel, där idag var och en både kan producera och distribuera sin egen musik och video. Och vi konsumenter slänger ut skivsamlingen och kör Spotify med tillgång till nästan all musik för en hundring i månaden.

Media är ett annat exempel där vi nu kan titta på de TV-program vi vill, när det passar oss, i den enhet vi väljer. För att inte tala om tidningar…

Att media och dess distribution förändras och blir digital är en sak, men det för med sig så mycket. Skogsindustrin får ställa in sig på annat än pappersmassa. Tryckerier läggs ned när tidningarnas upplagor minskar. Postkontoren försvinner. Samtidigt som givetvis nya möjligheter öppnar sig för de framsynta. Tidningsredaktioner skapar events och blir ”innehållsleverantörer” med mera.

Nu menar jag inte allt går spikrakt åt ett håll, visst kommer papper, tv-program, tidningar och böcker att fortsätta produceras, men utvecklingen går mot de digitala alternativen. Och det i sin tur har konsekvenser som kan vara svåra att överblicka.

Inom musik och media talar man om digital distribution och infrastruktur, där man får sin tidning på läsplattan via internet och inte hemburen av tidningsbudet. Men det digitala gäller även innehållet. Allt som skrivs, sjungs, spelas, formas, fotas är digitalt idag, och kan spridas digitalt. Och allt som är digitalt kan kopieras.

I en krönika i Dagens Industri skriver Per Schlingmann (Moderaternas förre partisekreterare) att en konsekvens av digitaliseringen och dess kopierbarhet är att värdet sjunker. Det som kan kopieras blir kopierat, och kopian blir billigare. Så vi får billiga kopior, samtidigt som globaliseringen, teknikutvecklingen, den ökande tillgängligheten gör att konkurrensen och snabbheten i samhället ökar. Allt detta medför också att det icke-kopierbara stiger i värde. Därför blir det icke-kopierbara, dvs det unika allt mer intressant. Unik ”tyst” icke-kvantifierbar kunskap, känsla, design, uttryck, upplevelser, gehör och det som kan kopplas dit ökar i värde. Per Schlingmann exemplifierar med Avicii, som väl mer är discjockey, remixare och musikproducent (arbetar digitalt) än musiker och som inte främst tjänar pengar på själva den digitala, kopierbara housemusiken utan mer på sina unika, upplevelsefyllda (analoga) konserter.

Nu spekulerar jag hejvilt, men kan allt detta hänga ihop med att alla numera ska vara så speciella? Snabbt ska det gå och allt ska man hinna med, samtidigt som vi ibland bromsar till och försöker vara unika på olika sätt. Vi stressar först och odlar specialintressen sen. Är det detta som är vår tidsanda?