I mitt fritidshus finns en vedspis, snart hoppas jag även en vedkamin. På tomten finns om inte skog så i alla fall en hel del träd. Så jag hugger ved. Att omvandla träden till värme kan vara ett slit men också en konst. Det beror på hur man tar det. På rätt sätt kan vedhuggning även vara en väg till självkännedom. 

I förordet till Lars Myttings Ved skriver författaren och vedentusiasten Roy Jacobsen om olika typer eller förhållningssätt till vedhuggningen. Stoikern som metodiskt jobbar på, sangvinikern som njuter av arbetet, lyrikern som söker perfektion i de olika momenten, den neurotiske samlaren som bygger förråd, klanten som inte vet vad han gör, och de som bara ser det som ett nödvändigt men trist jobb. Samt sist men inte minst psykopaten som gillar att hantera en farlig såg och svinga en vass och tung yxa med kraft.

I min vedhuggning är jag nog lite av varje typ, men känner kanske mest igen mig i esteten och galningen. Jag gillar framför allt att hugga, att använda yxan och klyva veden perfekt, snyggt, elegant. Att läsa vedklabben, hitta var hugget ska sitta, drämma i med full kraft. Att lyfta en tung klabbe högt och slå den i bitar med yxan – det är något skönt och tillfredsställande med det. Och träffar man inte rätt, när veden är full med kvist, då får man ta i desto mer! Vedhuggning gör mig harmonisk.

Det finns en dragning till häftiga sågar och vackra handgjorda yxor, men jag vet inte, det känns väl nördigt. Kanske är det åldern eller något annat. Kanske har jag blivit ”old style”. Eller ”hard core”. Den gamla motorsågen blev stulen och har inte ersatts, nu har jag bara gamla slöa handverktyg, en slö såg och en halvkass yxa. Desto större tillfredsställelse att ta ned ett träd, såga och hugga upp allt för hand – ett rejält dagsverke även om det är väldigt ineffektivt. Men det är ju det som också är poesin och galenskapen i det hela, att jobba med kroppen och trädet, känna dofterna, utan buller och avgaser, att ta i och känna kroppen svara och bli hederligt trött, att svinga yxan på rätt sätt, att tänka mindre på resultatet och mer på vägen dit. Kroppsmedvetenhet, att känna svinget med yxan.

Men det finns en gräns, nästa steg är nog ändå att skaffa en motorsåg. Lite sugen är jag också att prova att bygga en vacker rundstapel, det vore fint. Samtidigt som jag känner att det är huggandet som är min ”grej”, stapling och torkning är så tråkigt jämfört med att drämma i med yxan. Inte för att jag är mer galning än estet, utan bara att jag är mer för det kroppsliga än pedanteri.