Jag har alltid gillat böcker, både dess yta och dess innehåll. Har väl alltid en skönlitterär bok på gång, men under olika perioder läser jag olika mycket och olika slags böcker. Läste nyligen Hjorth och Rosenfeltds svenska deckare på min Padda, och de var ganska bra, i alla fall den första. Ibland vill jag dock läsa något bättre, och en ganska ny favorit är tysk/engelsmannen W.G. Sebald.

Det är inte direkt vad han skriver utan mer hur han berättar som fascinerar mig. Man dras in i hans berättelser på ett sätt som jag inte vet att jag varit med om förut. En historia kan börja till synes enkelt och oskyldigt, men sedan vindlar det iväg än hit, och sedan dit ”när jag såg X fick det mig att tänka på Y som gjorde att Z…” och man vet inte riktigt vart man är eller hur man kom dit. Historiska fakta blandas med personliga minnen och fiktion. Det är bara att hänga med… Det slår mig nu att det påminner lite om Eddie Izzards geniala stå-upp komik, som också börjar någonstans vart-som-helst och sedan får man följa med i hans associationer som tar en någon annanstans vart-som-helst. Sebald improviserar inte på samma sätt som Izzard, och han har en helt annan torrare humor,  det är det här att man dras iväg… I Sebalds berättelser känner man att det finns en plan, en tanke, en väg som leder om inte rakt så i alla fall sakta framåt… en långsamt slingrande poetisk väg som försätter en i en speciell melankolisk och förundrad stämning som jag gillar. Och blir förundrad av.

Sebald föddes i Bayern 1944, växte upp i efterkrigstidens Tyskland, och flyttade som vuxen till England där han så småningom blev professor i litteratur. Han dog plötsligt 2001 just när han började bli uppmärksammad internationellt.