Det vackra spelet och det vackra livet.

För en tid sedan såg vi den ganska klyschiga filmen Assasination tango. Behållningen var Robert Duvall (som vanligt!) samt några fina dansscener. I en av dem säger en argentinsk dansös att tango är som livet då den innehåller allt: kärlek, skönhet, passion, arbete, känslor, svett och tårar…

Detsamma kan man säga om flera kulturyttringar, inte minst fotboll. Och inte minst nu när det är fotbolls-VM i Brasilien, fotbollens hjärta.
Ända sedan jag var liten har jag gillat det brasilianska sättet att se på och spela fotboll, tekniken, hur de rör sig, finesserna, det lekfulla, och hur de stundtals kan engagera hela laget i ett fantastiskt ös där alla stormar fram. Det är så läckert att se artisteriet och det vackra spelet – jogo bonito.
För allt handlar om hur och vad man ser och uppfattar. Det som kan ses som en meningslös jakt på en boll, är också ett spel mellan två länder, där de har olika synsätt på sig själva, på hur man ska spela spelet – och kanske också leva livet. Sydamerika vs Europa. Syd vs Norr. Sangviniker vs flegmatiker. Artister vs grovarbetare. Lust vs plikt. Individen vs laget. Improvisation vs strategisk planering.
Balansen däremellan är något av vad jag ser på matcherna. Det är fantastiskt att se Neymar briljera i denna balans. För han kan så mycket: tekniken, bollbehandlingen, lura motståndaren, slå en tunnel – olé, och också jobba hem när det behövs, enkelt stöta in bollen när det är det rätta valet. Han är så skicklig, spelar så klokt, är så mångsidig – 22 år gammal…
I den brasilianska fotbollen finns många sköna lirare som spelar med små marginaler, som försöker men de är inte alltid lyckosamma. Denilson till exempel, och jag kommer även väl ihåg Paolo Cesar i VM 74. Han var en som ville göra något med bollen, och jag kände igen mig själv och så med honom under hans inhopp under den turneringen. Han kommer in, får till slut tag på bollen, vill så gärna göra något bra, men misslyckas med dribblingarna och tappar bollen. Och igen. Nästa match får han spela ännu mindre… Han spelade svårt, och på sätt och vis kan man respektera honom för hans vilja att spela bonito på högsta nivå, men jag tror ändå inte att han hade något val, han kunde inte annat.
De riktigt stora som Neymar kan så mycket mer. De kan ta det svåra alternativet, och det enkla. I grunden finns dock jogo bonito, en vilja att spela vackert. Ser man fotboll som livet kan jogo bonito ses som en vilja till att göra och leva det vackra i livet. Nu är vi inte alla som Neymar som behärskar det svåra och vackra så bra, men som en ansats, en vilja, vill jag gärna hylla bonito. I fotbollen och i livet. Jogo bonito e vida bonito.