I förordet till Lars Myttings Ved skriver författaren och vedentusiasten Roy Jacobsen om olika typer eller förhållningssätt till vedhuggningen. Stoikern som metodiskt jobbar på, sangvinikern som njuter av arbetet, lyrikern som söker perfektion i de olika momenten, den neurotiske samlaren som bygger förråd, klanten som inte vet vad han gör, och de som bara ser det som ett nödvändigt men trist jobb. Samt sist men inte minst psykopaten som gillar att hantera en farlig såg och svinga en vass och tung yxa med kraft.

I min vedhuggning är jag nog lite av varje typ, men känner kanske mest igen mig i esteten och galningen. Jag gillar framför allt att hugga, att använda yxan och klyva veden perfekt, snyggt, elegant. Att läsa vedklabben, hitta var hugget ska sitta, drämma i med full kraft. Att lyfta en tung klabbe högt och slå den i bitar med yxan – det är något skönt och tillfredsställande med det. Och träffar man inte rätt, när veden är full med kvist, då får man ta i desto mer! Vedhuggning gör mig harmonisk.

Det finns en dragning till häftiga sågar och vackra handgjorda yxor, men jag vet inte, det känns väl nördigt. Kanske är det åldern eller något annat. Kanske har jag blivit ”old style”. Eller ”hard core”. Den gamla motorsågen blev stulen och har inte ersatts, nu har jag bara gamla slöa handverktyg, en slö såg och en halvkass yxa. Desto större tillfredsställelse att ta ned ett träd, såga och hugga upp allt för hand – ett rejält dagsverke även om det är väldigt ineffektivt. Men det är ju det som också är poesin och galenskapen i det hela, att jobba med kroppen och trädet, känna dofterna, utan buller och avgaser, att ta i och känna kroppen svara och bli hederligt trött, att svinga yxan på rätt sätt, att tänka mindre på resultatet och mer på vägen dit. Kroppsmedvetenhet, att känna svinget med yxan.

Men det finns en gräns, nästa steg är nog ändå att skaffa en motorsåg. Lite sugen är jag också att prova att bygga en vacker rundstapel, det vore fint. Samtidigt som jag känner att det är huggandet som är min ”grej”, stapling och torkning är så tråkigt jämfört med att drämma i med yxan. Inte för att jag är mer galning än estet, utan bara att jag är mer för det kroppsliga än pedanteri.

Inlägget Konsten att hugga ved dök först upp på webbredaktör copywriter Stockholm Västerås.

Vad har man bidragit med, vilken roll har jag haft i de olika projekt jag varit inblandad i? Är jag mest stolt över att jag skrivit en fin text, att jag bidragit till ökad försäljning/höjt imagen (nått något resultat – och hur vet jag vad min del bidragit till det?), att trycksaken är snygg, att jag fått förtroendet att få arbeta i spännande och utmanande projekt? Eller lite av allt?

Det mesta jag gjort är en del i något större. Det jag kan göra är att göra min del bra, men även den delen är ju alltid beroende av skiftande omständigheter. Förutsättningarna skiljer sig alltid åt, tiden kan vara knapp, budgeten minimal, personen man intervjuar säger inget och uppdragsgivaren förväntar sig något fantastiskt men vet inte riktigt vad eller hur…

Men jag är lite stolt över att jag fick skriva lite poetiskt i ett par projekt, bland annat i en Vägverksbroschyr, men det kanske mest var tack vare min uppdragsgivare Anneli?

Jag är lite stolt över att jag var ganska djupt inblandad i Bankboken, FöreningsSparbankens (nu Swedbanks) idé (eller var det Brindfors eller kanske Acnes idé från början?)om att göra en Ikeakatalog över bankens tjänster.

Jag är lite stolt över att jag fick åka till Singapore och Ericssons CyberLab för att skriva om några projekt där.

Jag är lite stolt över att danska fönstertillverkaren Velux valde mig.

Jag är lite stolt över att vi tog ett extra varv med ett par säljare innan vi gjorde en broschyr åt Atlas Copco, att vi ansträngde oss lite extra.

Jag är också lite stolt över vad jag gjort på SeniorProffsen, hur vi arbetat och hur det gett resultat.

Faktiskt är jag lite stolt över ganska mycket, inte minst över att jag drivit mitt lilla företag i många år.

I Portfolion hittar du ett antal jobbexempel upplagda, med korta beskrivningar. Hör gärna av dig om du vill veta mer om dem. Men kom ihåg även du, det är nu som gäller, inte då. Det jag gjort tidigare, det hade sina förutsättningar, det som gäller nu är något annat. Alltid det nya.

Inlägget Jobb att vara stolt över dök först upp på webbredaktör copywriter Stockholm Västerås.

Snarare visar väl det mesta på något helt annat: kris i nästan alla länders ekonomier, ökande inkomstskillnader, hög arbetslöshet inte minst bland de unga, allt sämre skolresultat, medelklassens standard urholkas, allt fler i utanförskap. Receptet som politiker framför är att jobb för alla och minskade inkomstskillnader kan lösa sig bara kineserna får högre löner så att den svenska industrin snurrar igång igen, alla jobbar lite längre innan pensioneringen och bankernas girighet minskar. Hur sannolikt är det?

Amerikansk statistik visar att det inte bara är industrijobb som försvinner. Många enklare tjänstemannajobb rationaliseras bort. 2 miljoner amerikanska jobb på kontor och i butiker har försvunnit sedan 2007, samtidigt som ett stort antal chefsjobb tillkommit. Jag vet inte om det i första hand är de enklare jobben som rationaliseras bort, och om det är tekniken som man ska skylla på. Jag ser snarare ett kortsiktigt ekonomiskt tänkande, där allt eller dem som inte har direkt produktivt värde eller omedelbart drar in sina kostnader får gå. Det finns jobb för servitörer som lever på dricks, säljare som nästan enbart har provision, bokföringstjänster som måste utföras, men en duktig sekreterare är en lyx enbart för de högsta bankcheferna.

Personal som kan något och ger service kostar för mycket. På bensinmacken kan man inte få någon hjälp med bilen, däremot går det bra att köpa snabbmat, filmer och godis. Bara experten kan fixa din moderna bil, och det kostar. Någon vidare service får man inte – man får man boka lång tid i förväg, åka ut till något industriområde och lämna bilen på plats. En service kostar mer än en ny tv.

Kanske är detta den mest effektiva affärsmodellen: inte att tillföra ett unikt värde, utan att ta kunden som gisslan, och i det läget debitera för precis allt. Välkommen som kund, den här tjänsten kostar x, dessutom tillkommer ett medlemskap som kostar y. Vill du sätta in pengar till 0 % ränta, då kostar det. Vill du betala din räkning med kort eller faktura, då kostar det. Vad är nästa steg?: Vill du att vi gör si, kostar det så. Vill du att vi inte gör si, då kostar så och så.

Man ska väl inte gnälla, utan kanske lära sig i stället. Samtidigt vill jag hellre tro på en mer generös modell där man får tillbaka det man bjuder på. Men det kräver å andra sidan framtidsoptimism…

Inlägget Har västvärlden en framtid? dök först upp på webbredaktör copywriter Stockholm Västerås.

Det är kanske inte så speciellt, mer var att man gjorde det fullt ut. Man kan också se det som att de utgick från en rationalitet som Max Weber kallar målrationalitet. Med målrationalitet menas en rationalitet där handlingarna styrs av hur de leder mot ett uppsatt mål. Målrationalitet brukar ställas mot värderationalitet, där handlingarna styrs av värderingar, samhällets eller ens egna. Det påminner en del om etikens indelning i konsekvensetik (något är fel/rätt om konsekvenserna blir mest fel/rätt) och deontologisk etik (något är principiellt rätt/fel). Hur som helst, i detta fall förändrade bröderna McDonald sin verksamhet i enlighet med sin målrationalitet efter de nya målen. Samtidigt som de radikalt bröt mot uppfattningen hur en restaurang ska vara och bedrivas.

De anställde outbildad personal, vilket stred mot uppfattningen (värderingen) att man skulle ha utbildade kockar i restaurangkök, kockar vilka var om inte konstnärer så i alla fall hantverkare.

De sade upp samtliga servitriser.

De gjorde sig av med allt glas och porslin.

De drog ned antalet rätter i menyn till två.

På så sätt kunde de ge sina kunder snabb och kvalitativ service, tillräckligt god mat, hålla snyggt och prydligt. Och halvera priset på sina hamburgare.

Resten är historia.

I efterhand kan det synas enkelt att göra som bröderna McDonald och se var pengarna finns, se målet och gå vägen dit. Men den tidens värderingar (liksom vår tids värderingar) sa att en restaurang skulle se ut och bedrivas på ett visst sätt, och bröderna McDonald bröt radikalt mot dem och gick sin helt egna väg. Det var inte enkelt. De skapade något annorlunda, men som passade i tiden och som gav kunderna ett tydligt värde – tillräckligt god mat, snabbt och billigt.

Undrar vilka av dagens företag som försöker renodla sin målrationalitet; och vilka värderingar/fördomar de har att stångas emot..? Vilka litar mer på sig själva, sin rationalism och sina idéer än invanda föreställningar och läror om hur man bedriver företag? Vilka är det som kan och vågar gå sin egen väg?

Inlägget Våga gå sin egen väg dök först upp på webbredaktör copywriter Stockholm Västerås.

En ny fin annons eller trycksak kan absolut förstärka kundupplevelsen och varumärket, men det jag tycker mig se är att kunder vill ha mer, ett större grepp, ett större ansvar. En reklaminvestering måste betala sig. Vad blir utfallet av en ny broschyr, en annonskampanj, ett utskick? Kan man mäta hur många besök på hemsidan en kampanj ger, hur många förfrågningar, hur många offerter, hur många affärer, hur mycket intäkter? Den som inte kan erbjuda ett bra svar på detta, ja den klickas lätt bort, och ersätts med något mätbart. Och i den digitala världen går det att mäta varje klick.

Utvecklingen för min egen lilla del har gått från det snäva och begränsade till något bredare, jag blir alltmer projektledare för en hel produktion eller kampanj. Det räcker inte bara att skriva texten, den ska också formges och produceras, och kanske också distribueras och publiceras i olika kanaler. Men det stannar inte där, kunden (och jag som marknadschef) vill också ha resultat och analys av det som görs. Man ska kunna alltmer. Samtidigt som utbudet av möjligheter exploderar med digitaliseringen. Spännande och utmanande!

Då SeniorProffsen är ett litet företag, får jag göra och ordna med mycket själv. Det handlar inte bara om att resurserna är begränsade, det handlar mer om att jag som marknadschef vill ha kontroll. Jag får tänka ut och föreslå inriktning på kampanjer, och sedan genomföra dem: skriva texter, styra upp formgivning, bilder, tryck, produktion, distribution, uppföljning, analys. Jag ordnar fotografering, formgivning, tryck, mässdeltagande, fixar adresser, köper annonser, frimärken, nya kuvert, postar brev, delar ut lappar i brevlådor, trycker t-shirts, skickar trycksaker hit och dit. Annonserar samtidigt i Google Adwords, publicerar relevant information på hemsida och Facebook, bygger företagssida på Linkedin, twittrar, och analyserar resultat i Analytics. Rollen blir mer omfattande, bredare, relevantare och djupare. Om det fungerar? Absolut!

Här en bra länk om mer och bättre: Why your marketing campaign sucks

Inlägget Mer och bättre dök först upp på webbredaktör copywriter Stockholm Västerås.

Jag tror på att göra saker annorlunda, och även annorlunda saker. Min vän Tomas är väldigt intresserad av Karl XII och hans karoliner, och han hade fått en förfrågan från SVTs Vetenskapsredaktion om att samla ett gäng statister i tidstypiska uniformer och gärna också en inspelningsplats för en tv-inspelning. Och en kurir vore också bra! Eftersom Tomas vet att jag kan rida frågade han mig om jag kunde spela kurir till häst. – Javisst sa jag, bara jag kan få tag i en lämplig häst. 

Anledningen till tv-inspelningen är att det i år är 300 år sedan kalabaliken i Bender, där turkarna tillfångatog Karl XII som flytt söderut efter förlusten vid Poltava.

Tomas ordnade med uniform: byxor, väst, rock och slängkappa i tung ull. På huvudet karpus (mössa) alternativt trekantig hatt. Jag fick också låna handgjorda grova kragstövlar med stora sporrar (som jag tog av..), sälskinnsvantar, och gamla stigbyglar. Stångbettet tackade jag nej till… Tomas är en person som vet hur viktigt detaljerna är för helhetsintrycket. Även om det inte var helt enkelt att rida med de klumpiga stövlarna och de tunga kläderna, och sadel och träns inte var helt rätt, så tror jag det blev bra. Mitt uppdrag var att rida i lite olika terräng när de filmade mig, och sedan rida fram till ”högkvarteret” och lämna/hämta ett meddelande. Det tog halva dagen…

Men det var kul, solen strålade och den lilla haflingerhästen Günther jag fick låna från Hamre ridskola (karolinernas hästar var ganska små och grova) var jätteduktig och framåt. Han hade dock lite svårt att slappna av, och ville helst springa hem hela tiden. Så det gällde att hålla i honom, och när jag skulle galoppera förbi kameran med riktning hemåt mot stallet var det lite jobb att få stopp på honomJ. Inspelningsplatsen var Hässlö gård, vid Hässlösundet mittemot Björnöbacken, och jag fick även rida lite ute på isen, det var fantastiskt fint. Mycket folk ute på isen gjorde det dock svårt för fotografen att hitta rätt vinklar.

Det var en kul upplevelse, och tusen tack Hamre för att vi fick låna Günther. 

8 april ska programmet sändas i TV – här är länken.

Note to myself: begär ett tack till Hamre ridskola i eftertexterna!

Inlägget Annorlunda saker och saker annorlunda dök först upp på webbredaktör copywriter Stockholm Västerås.

När man som jag arbetar med kunder/uppdragsgivare så vill de ofta utifrån sitt perspektiv säga ungefär ”vi gör detta vilket vi är världsledande inom…”. Som copywriter är det då ens uppgift att vända på perspektivet och översätta detta till känsloväckande kundnyttor. ”Vi är …” blir först ”Du får…”, och i nästa steg kan det bli ”Välj världens bästa…”, eller ”Känn dig trygg med det bästa…”, eller ”Visst är du värd det bästa…”, eller kanske ”Inget annat duger…”. Sedan får man använda omdömet för att känna efter hur långt man ska skruva på budskapet, och så välja ut orden med omsorg för att få till väl valda ord…

Copywriting handlar också om mycket annat, som att förstå marknaden (ofta viktigare än att kunna produkten); om att ha ett syfte med de ord man väljer; om att vara specifik och personlig; om att ha en struktur men också känsla för språk och rytm…

Jag kan få återfall i icke-copywriting tänkandet (en copywriters icke-tänkande?) när jag kommer för nära min kund och hamnar i dennes perspektiv, när jag skriver mycket annat än copy, och när jag inte blir påmind om min uppgift. Har man inte kollegor omkring sig finns det många bra siter att gå till för att inte hamna snett, en rolig som väldigt tydligt kommunicerar att man alltid ska skriva kommunikativt är TMF The Middle Finger Project. 

Inlägget Får du också återfall? dök först upp på webbredaktör copywriter Stockholm Västerås.

Kan man resonera sig fram till sina värderingar; eller har man fått dem med modersmjölken, så att man övertagit eller reagerat mot ens föräldrars värderingar? Utvecklas de under livet, eller är de predestinerade så att man har de värderingar man har då man råkar vara född på en viss plats en viss tid? Vågar man ens tänka hur man hade varit om man hade fötts i Nazityskland?

Att jag ställer dessa frågor betyder inte att jag tror att det nödvändigtvis finns definitiva svar på dem, jag tycker mer att det är intressant att väcka tankar runt hur vi är och tänker. Bilden är givande då den visar parametrar man kanske inte direkt tänker på. Sedan finns det även andra intressanta faktorer som t ex socialisering, där man kan gissa att glesbebyggda Sverige inte skulle hamna åt det mest civiliserade hållet.

Hur vetenskaplig bilden är, och hur bra det egentligen är att ägna sig åt förenklande klassificeringar och generaliseringar, är också en fråga… Men bilden väcker tankar, i alla fall hos mig. Och ger mig en ledtråd varför jag är lite fascinerad av Japan, så annorlunda men samtidigt ganska lika. Det vore kul att se en liknande bild över de svenska landskapen, med karga norrlänningar och fryntliga och mer kontinentala skåningar (- med en dialektanalys av Fredrik Lindström)…

Jag kan också undra om det då handlar mer om hur vi tolkar deras uttryck än hur de egentligen är? Dvs finns det någon större skillnad i värderingarna eller är det i grunden samma värderingar som uttrycks på olika sätt? Hinner vi med att ändra eller omtolka våra värderingar när samhället, vår omvärld, utvecklas? Frågor som väcker tankar…

Inlägget Värderingsfrågor… dök först upp på webbredaktör copywriter Stockholm Västerås.

Det är inte direkt vad han skriver utan mer hur han berättar som fascinerar mig. Man dras in i hans berättelser på ett sätt som jag inte vet att jag varit med om förut. En historia kan börja till synes enkelt och oskyldigt, men sedan vindlar det iväg än hit, och sedan dit ”när jag såg X fick det mig att tänka på Y som gjorde att Z…” och man vet inte riktigt vart man är eller hur man kom dit. Historiska fakta blandas med personliga minnen och fiktion. Det är bara att hänga med… Det slår mig nu att det påminner lite om Eddie Izzards geniala stå-upp komik, som också börjar någonstans vart-som-helst och sedan får man följa med i hans associationer som tar en någon annanstans vart-som-helst. Sebald improviserar inte på samma sätt som Izzard, och han har en helt annan torrare humor,  det är det här att man dras iväg… I Sebalds berättelser känner man att det finns en plan, en tanke, en väg som leder om inte rakt så i alla fall sakta framåt… en långsamt slingrande poetisk väg som försätter en i en speciell melankolisk och förundrad stämning som jag gillar. Och blir förundrad av.

Sebald föddes i Bayern 1944, växte upp i efterkrigstidens Tyskland, och flyttade som vuxen till England där han så småningom blev professor i litteratur. Han dog plötsligt 2001 just när han började bli uppmärksammad internationellt.

Inlägget W.G. Sebald – en mästare på storytelling dök först upp på webbredaktör copywriter Stockholm Västerås.

Inlägget Framtiden…? dök först upp på webbredaktör copywriter Stockholm Västerås.