Undrar ibland varför man känner sig splittrad och disträ, som att man inte hinner med allt man borde. Har man för mycket för sig, är det ens egna önskemål/krav att hinna med mer på kortare tid, eller vad?

För tiden går ju inte fortare. Men tiderna för det som ska levereras blir allt kortare. Det märker jag inte minst som egen företagare som lever på att leverera i tid i en bransch där tiderna kortats radikalt, och där det mesta är snabbproduktion.

Nej, tiden går inte fortare, men våra arbetsuppgifter har definitivt förändrats, och vi gör och far ikring mer än tidigare. Micael Dahlén, HHS-professorn med målade naglar, har sin egen analys av situationen och den är att vi gör mer än förr, men framför allt gör vi mer av samma sak varje dag. Det innebär att dagarna blir oskiljbara, känns som ett ”blur”. Då han inte vill leva ett sådant liv, är hans recept för att leva minnesvärda dagar att göra minnesvärda saker varje dag.

Jag vet inte om jag håller med antagandet att vi gör mer samma saker nu än förr. Eller menar han att vi gör mer saker och då många är desamma blir dagarna i sig inte minnesvärda?

Jag tycker mer att man har ett högt tempo, och då det hela tiden handlar om att leverera ger man sig inte tid att reflektera, strukturera och planera och då känns det som att livet snurrar på i ett ”blur”… Det som gör händelser minnesvärda – det är väl hur vi väljer att se på dem, vad vi lägger in i dem. Inte dess yttre häftighet. För det mesta som är värt att göra kräver mer långsiktighet än en dag.

Vi gör mer på jobbet men vi gör också mer vid sidan om, allt vi skaffat oss i form av prylar och måsten. Släktingarna lever längre, och så har man ju hus och trädgård och sommarstuga och bilarna som ska besiktas och bytas däck på, och tandläkaren, gymmet, passet som gått ut, barnens linser och hundens mat, deklarationerna. Och så kolla telefonen var 6:e minut! Samtidigt som valmöjligheterna växer, elleverantör, tv-kanaler, försäkringar, … Och det är inte bara på jobbet som fixare som vaktmästare, springpojkar och sekreterare rationaliserats bort. Hemmafruar finns inte heller längre.

Så vad gör man med detta tempo? Var hitta modeller? Kanske i den bromsande motrörelsen där man söker efter hobbyn som lätt blir nörderi i antikvitetsjakt, whiskysamlande, flugbindning, maratonlöpning, kaffemaskiner, exotiska resor, trädgårdsodling, fotografering.

Eller kan man ha balansen och förhålla sig sansad, utan att bli en nörd eller att stressa över att varje dag ska vara speciell och minnesvärd. Jag minns mycket väl häromdagen när jag satt och tittade på en sädesärlas framfart. Dess sätt, dess rörelser, hur jag tolkade in en personlighet i dem, allt detta så lilla gjorde mig glad. Utan att vara ornitolog eller ens fågelintresserad för det. Life is small and simple?