Tystnaden efter Martin

Home
Reflektioner
Tystnaden efter Martin

Tystnaden efter Martin

By There are no tags 0 comments

Det är många tankar som väcks när jag går runt på utställningen med bilderna av Martin Adler på Karlsgatan 2. Jag tänker på några tillfällen när jag träffade Martin, det var alltid intressant att prata med honom och höra hans berättelser. Martin hade ett annat och större perspektiv.

En gång möttes vi på tåget till Stockholm och kom på att vi bägge bott i London samtidigt på tidigt 1980-tal. Vi rörde oss på delvis samma ställen, tänkte ungefär lika inför det som pågick runt oss (Falklandskriget bland annat), två unga västeråsare i den stora staden, omedvetna om varandra. Jag kommer också ihåg att vi under den där tågresan talade om sådant som vikten av positionering i frilanslivet, vikten av att kunna läsa situationer och vara streetsmart i London och Afrika, vikten av att kunna rena smutsvatten till dricksvatten.
En annan gång sa Martin något om att vi främst ser på nyheter inte för att vi är intresserade av nyheterna i sig, utan för att vi inte vill missa något viktigt. Det var kanske så Martin såg sin roll, att se till att vi som sitter i soffan i radhuset i trygga Sverige inte missar det viktiga, vad som verkligen händer i världen. Med sina bilder visade han hur världshändelserna leder till konsekvenser för oskyldiga människor.
När jag går där på utställningen slår det mig att det var ett tag sedan jag såg sådana här krigsbilder. Inte kan det väl bero på att världen blivit så mycket bättre? Däremot kan det absolut bero på att jag inte följer med i media som tidigare. Eller kan det bero på att det inte finns så många som Martin Adler längre? Färre krigsreportrar och fotografer som ger sig iväg till farliga områden där väpnade konflikter pågår.
Martin gjorde det han gjorde på eget bevåg. Hans uppgift var självpåtagen, och risken att det ska gå riktigt illa för västerländska rapportörer var stor och har knappast minskat den senaste tiden. ISIS och Boko Haram visar sina bilder, men de andra bilderna syns inte i media, finns inte i våra medvetanden, för de som gett oss dem finns inte längre…
Utställningen leder ofrånkomligen också till tankar om livets skörhet. Människorna och miljöerna på hans bilder påminner om det, men också det som blev Martins öde. På ett torg i Mogadishu tar allt plötsligt slut när Martin skjuts av en okänd gärningsman. På en bråkdels sekund ändas hans liv. Ett enda skott ger oöverskådliga konsekvenser.
Visst är våra liv korta och flyktiga, men Martin lämnade något efter sig. När hans bilder och berättelser plockas ned, böckerna ställs in i bokhyllan, så finns hans ögonblicksbilder av människor i sina livssituationer ändå kvar i våra medvetanden. Bilderna påkallar vår uppmärksamhet, drar i oss till att förhålla oss till de där människorna och deras öden. Och samtidigt visar hans bilder att tiden och livet alltid går vidare, i nästa stund, någon annanstans, för världen är så stor, så stor. Det var Martins perspektiv.

webbredaktör och copywriter Stockholm Västerås
About The Author
Självständig copywriter / skribent med lång erfarenhet

There are no comments yet, but you can be the first



Comments are closed.