En till krönika

Home
Reflektioner
En till krönika

En till krönika

By There are no tags 0 comments

Krönikor är en utmaning att skriva, då man får uttrycka sig själv i en fri form. Det kan verka fantastiskt, men friheten är ju inte alltid helt enkel, den skapar krav …  Jag har skrivit inte bara en krönika i Provins 19, här är den senaste efter en släktträff på sensommaren: 

Historier gör oss till dem vi är – en krönika

Hösten är redan här, sommaren är nu bara minnen… Ett av sommarens starkaste minnen var några dagar med släkten i Norrland. Jag och mina syskon samt ett par kusiner hälsade på våra mödrars släkt i Västerbotten.

Våra mödrar flyttade söderut, men deras syskon blev kvar däruppe och det var deras barn och barnbarn vi träffade. Vi har mötts förut, även om det nu var ganska länge sedan. Nu tittar vi på gamla bilder, läser brev, träffar släktingar, hör historier. Så det var alltså så det var, det var här de bodde, det var hit de åkte med skidor och spark, det var dessa personer och platser mamma berättade om.

Ett sammanhang skapas, en djupare bild och förståelse över varifrån de kom, det liv som var då, det liv som var deras nu. Det blev många intryck att bearbeta, allt väldigt varmt och vänligt men också känslosamt.

En fin historia var om min morfar som dog på sitt 80-årskalas. Då var det så att när man fyllde år blev man uppvaktad på själva födelsedagen, sedan tackade man för uppvaktningen genom att bjuda på fest en tid efteråt. På denna fest fick min morfar frampå kvällen en hjärtattack. Det ringdes efter doktorn, två av mina äldre kusiner kommer fortfarande väl ihåg hur de gick ut på landsvägen för att möta droskan och visa doktorn vägen. De väntade och väntade, stoppade bilar som kom åkande, och när de äntligen kunde vinka in doktorns droska så var det för sent.

I vårt nu är livet så annorlunda mot förr, ladugårdarna står tomma, åkrarna är utarrenderade, men minnena är kvar och vi återberättar ivrigt våra historier.

 

Jag har väl nått den ålder då behovet att söka rötter och se sammanhang uppstått. Men jag är ingen släktforskare och tycker egentligen inte att just min släkt är särskilt intressant. Däremot är ett större perspektiv mer spännande. För går man tillräckligt långt tillbaka är vi väl alla släkt med varandra?

I sin bok ”Sapiens – en kort historik över mänskligheten” skriver den israeliske historikern Yuval Harari att de första människoaporna Homo kom från Afrika till Europa och Asien för ca 2 miljoner år sedan. De utvecklades vidare till bl a Homo erectus i Asien och Homo neanderthalensis i Europa.

Samtidigt fortsatte utvecklingen av Homo i Afrika till bland andra Homo ergaster och Homo rudolfensis. Och så småningom Homo sapiens. Vilket innebar att för 100.000 år sedan gick det omkring åtminstone sex olika arter av människor på vår jord.

En av Yuval Hararis teser är att våra föreställningar, myter, språk är något som särskiljer Homo sapiens. Idéer och berättelser om religion, lagar, pengar med mera gör att just Homo sapiens kan samarbeta, organisera, bygga samhällen och hierarkier, ta ut skatter och skapa ordning. Det är historier som utgör grunden i människans värld.

I framtiden kanske man via ett enkelt DNA-prov kan få sitt släktträd uppritat. Kanske Big data kan skapa en enorm släktväv? Tänk så många bilder och historier som då behöver skapas och berättas för att ge alla personer däri liv, skapa sammanhang och förståelse för vilka vi är och varifrån vi kommer.

webbredaktör och copywriter Stockholm Västerås
About The Author
Självständig copywriter / skribent med lång erfarenhet

There are no comments yet, but you can be the first



Comments are closed.