Jag gillar att skriva krönikor, med den koncentrerade formen och det egna tänkandet som krönikörandet kräver. Det ska inte heller bara vara ett snyggt tyckande, inte bara stil utan också ett riktigt innehåll.

I tidningen Provins 19 har jag skrivit om SeniorProffsen, 5-års jubiléet  och Residens Mälaren – samt en krönika.

Tänk om vi alla kan bli mästare?!

En fråga som fascinerat många med mig är hemligheten bakom de människor som når så mycket längre än vi vanliga dödliga. Världsartister, vetenskapsmän, konstnärer, olympiska mästare – föddes de med exceptionell begåvning och talang? Har de haft tur med generna eller bara arbetat hårt? Vad är det som får vissa människor att nå långt, vissa så långt att de förändrat världen?

 Författaren Robert Greene, känd för ”The 48 Laws of Power” menar i sin senaste bok ”Mastery” att han hittat ett mönster eller en strategi hos dessa människor. En modell som vi andra kan lära oss av. I stora drag följde personer som Leonardo da Vinci, Mozart, Darwin, Einstein m fl följande modell:

1. För det första har de hittat sin uppgift i livet, sin ”grej”.

2. För det andra har de arbetat ordentligt för att lära sig ämnet/området. Det är här forskningen säger att det krävs 10.000 timmar. Det är mycket mer än man kanske tror och vill. Ska man bli konsertpianist och kan öva 3 timmar om dagen varje dag kommer man upp i ca 1.000 timmar om året. Då tar det 10 år…

3. För det tredje har de haft en mentor eller lärare som hjälpt dem framåt.

4. Sedan kommer faktorn verklighetsanknytning – att se verkligheten och vi människor som vi är och acceptera det. Det krävs en slags social intelligens för att ta sig fram i världen.

5. Nästa steg är att när de behärskat kunskaperna och teknikerna har de gått vidare – de har släppt sin mentor och gått sin egen väg.

6. De som kommit så här långt och som också kan förena intuition och rationalitet kan nå mästarens nivå.

”det svåra är ofta inte görandet i sig utan vad och hur”

I de exempel som Greene tar upp är det inte så att personerna medvetet följt en uppgjord plan. Charles Darwin var t ex inte särskilt duktig i skolan, klarade inte av medicinstudierna, pappan planerade då att han skulle bli präst. Men Charles intresserade sig mer för geologi, biologi och botanik, och som 21-åring fick han chansen att åka med Beagle på en världsomsegling som tog nästan fem år. Under den långa resan fick han också tid att tänka och reflektera över vad han sett, noterat och samlat in.

Greenes poäng är att han menar att hans ”mästarmodell” kan användas av alla. Och visst hisnar det om man tänker sig att man kan ta denna modell inte bara på en individuell nivå, utan tänk om den fungerar även för grupper, kanske t o m städer och regioner. Tänk om man med denna modell kunde utveckla Bergslagen och Västmanland?

Först hittar vi grejen för vår region, sedan arbetar vi på för att verkligen lära oss allt därom, tar hjälp av den bästa expertisen inom vår ”grej”, lägger till en dos verklighetsanknytning och social intelligens för att sedan ta steget vidare där vi internaliserar kunskap och erfarenhet och förenar intuition med rationalitet.

Det är inte enkelt, men det svåra är ofta inte görandet i sig utan vad och hur. Så vet vi det – vart kan vi hamna då?